Italien har officiellt sökt om erkännande från UNESCO – som varje år utdelar världsarvsstatus till en lång rad historiska sevärdheter och fenomen världen över – för pilgrimsleden Via Francigena, som en gång förband katedralen i Canterbury i södra England med Vatikanstaten i Rom, via Frankrike och Schweiz.
Det är hela sju italienska regioner som har gått samman för att försöka få UNESCO att tilldela världsarvsstatus till den italienska delan av pilgrimsleden, som börjar i Alperna, och sedan snirklar sig genom regioner som Lombardiet, Emilia-Romagna och Toscana, och till sist slutar i Vatikanstaten som ligger omgiven av den italienska huvudstaden.
Regionerna bakom initiativet hoppas, att de vid en större synlighet och marknadsföring, som normalt följer med en världsarvsstatus, kan uppnå en större ekonomisk uppbackning för att bevara och upprätthålla rutten, som genom många årtionde har fallit i glömska, och lidit av förfall och underfinansiering, trots att den år 1994 (samt återigen år 2004) utnämndes till kulturled av Europarådet, och att den år 2009 blev föremål för ett italienskt regeringsprogram (på uppdrag av regionen Toscana som innehar hela 400 km av leden), som skulle rekonstruera hela nätverket av stigar som ursprungligen utgjorde pilgrimsleden.
Många namn – och lika många rutter
Rutten omnämns för första gången i skriftliga källor år 876 med namnet Via Francigena – som egentligen betyder “rutten, som kommer från Frankrike” – i pergamentet Actum Clusio från klostret San Salvadore al Monte Amiata i Toscana; men rutten var – enligt andra källor – redan känd som Lombarder-vägen innan dess, och senare gick den också under namnen Inter Francorum (Den franska vägen) och Chemin Romieux (Vägen till Rom).
Till alla de olika namnen, hörde också lika många rutter. Pilgrimsledens rutter blev således påbörjade, avslutade, återupptagna, utbytta och varierade, allt beroende på årstider, politiska händelser, nya handelsvägar, epidemier och populariteten hos de helgon, som var uppsatta längs ledens stigar och vägar. Även pilgrimsruttens narrativa ramar, har ändrats många gånger genom århundradena, i takt med att olika pilgrimsresenärer från olika länder och kulturer har antecknat rutterna de tagit – från Sankt Willibald, som var biskop i Eichstätt i bayern, till Sigeric den Allvarlige, som var ärkebiskop i Canterbury och Níkulás Bergsson, som var abbot i klostret Þverá i Eyjafjörður på norra Island.
Den mest berömda beskrivningen av pilgrimsleden var dock utan tvivel ärkebiskop Sigerics. Sigeric reste från Canterbury till Rom runt år 990, och därefter tillbaka igen, med den är endast berättelsen om hemresan som existerar idag. Sigerics hemresa bestod av 80 etapper, han avverkade i genomsnitt 20 kilometer på en dag, och totalt vandrade han 1700 kilometer på rutten från centrala Italien till södra England.
De flesta nutida pilgrimer föredrar dock att avlägga leden på det omvända hållet, så de slutar i Vatikanstaten i Rom – eller endast gå den italienska delen.
Vill du läsa mer om Via Francigena, och kanske gå delar av den själv? Då kan du läsa mycket mer om den här.
