Resor till Portugal

Sevärdheter

5 sevärdheter, du inte får missa på din resa till Portugal

Belém

Belém, vars namn härstammar från det portugisiska ordet för Betlehem, är ett av Lissabons mest kända och besökta kvarter. Kvarteret, som ligger vid Tejoflodens bredd, omkring 6 kilometer väster om Lissabon centrum, har spelar en betydande roll i Lissabons och Portugals historia, vilket flera monument, byggnader och institutioner i kvarteret vittnar om.

De två mest berömda är Belém-tornet (Torre de Belém), som är ett manuelinskt-gotiskt fästningstorn, som uppfördes i början av 1600-talet till ära för Vasco da Gamas bedrifter och stadens skyddsängel São Vicente, samt för att försvara staden mot inkräktare längs floden; och Jeronomisklostret (Mosteiro dos Jerónimos), som liksom Belémtornet har tagits med på UNESCO´s lista över världsarv. Klostret blev ursprungligen – om än i något mindre utgåva – byggd av Henrik Sjöfararen och användes bland annat av Vasco da Gama till bön innan han vallfärdade till Indien 1497. Då Vasco da Gama återvände till Lissabon, beslutade kung Manuel I att utvidga klostret till ära för skyddsängeln Jeronimo och tacka för de rikedomar, som nu strömmade till landet via den nya handelsvägen till Indien.

Belém är också stället, där du kan smaka på den berömda Belém-kakan, pastéis de Belém.

Sintra

Sintra, som också har funnit sin väg upp på UNESCO´s världsarvslista, ligger mycket nära huvudstaden Lissabon (endast cirka 30 kilometer bort) och bjuder på en tät historisk atmosfär, förutom en rad av Portugals mest berömda attraktioner. De tre mest kända av slaget är Palacio Nacional da Pena, Kap Roca och Moriska slottet.

Palacio Nacional da Pena är ett romantiskt palats, som härstammar från 1500-talet och reser sig högt över Sintra med sina karakteristiska torn, kupoler och eklektiska stilarter (härunder neogotisk, neomanuelinsk, neomorisk, neorenässans m.fl).

Kap Roca, eller Cabo da Roca, som det heter på portugisiska, är en robust klippa vid Atlantens kust, endast 18 kilometer från Sintra, som utgör det europeiska fastlandets västligaste punkt. Och Moriska slottet, eller Castelo dos Mouros, som är dess portugisiska namn, är en medeltida borg, belägen på en kulle 4,5 kilometer från Sintra, som var en viktig strategisk punkt för de kristna under återerövringen. Det Moriska slottet, är också det inkluderat i Sintras kulturlandskap, som är med på UNESCO´s världsarvslista.

Douro-dalen

Douro-dalen, är belägen i den nordöstra delen av Portugal, och det är inte bara druvorna till det berömda portugisiska portvinet som dyrkas här, men detta är ett av det vackraste, äldsta och mest betydelsefulla kulturlandskap i Portugal. Av samma orsak har UNESCO tagit med dalen i sin lista över världsarv. I detta landskap kommer du att kunna se terrassformade vinodlingar så långt ögat kan se, och följa deras lutande fall ner mot floden, som har namngivit dalen, den iberiska halvöns tredjestörsta flod, Dourofloden.

Dourofloden tränger in i Portugal från Soriaprovinsen i det centrala Spanien och löper igenom den norra delen av Portugal innan den – efter totalt 895 kilometer – utmynnar i Atlanten vid Foz do Douro, en förort till Porto. I gamla dagar transporterade man druvorna från Dourodalen till Porto på platta båtar kallade rabelos på portugisiska, men idag, när man har byggt dammar i floden, transporteras druvorna i tankbilar.

Évora

Èvora, belägen i den, av många förbisedda, Alentejoregionen i den inre delen av landet, är en av Portugals historiskt bäst bevarade städer, delvis omsluten av en gammal medeltida stadsmur och med en rad enastående historiska monument, som har satt stadens gamla stadskärna på kartan som världsarv.

Bland de mest kända sevärdheterna i Évora finns det berömda romerska templet (även kallat Dianatemplet), kung Manuel I´s kungliga slott, Vasco da Gamas palats, katedralen (som är ett av de finaste gotiska byggnadsverk i Portugal), Évoras universitet, det centrala torget Praça do Geraldo och palatset Palácio dos Duques de Cadaval.

Guimarães

Många portugiser har ett speciellt förhållande till staden Guimarães i Braga-distriktet i den nordvästra delen av Portugal. Staden kallas ofta för ”nationens vagga”, vilket hänger ihop med olika omständigheter omkring den portugisiska nationens födelse: Det var alltså här, Henrik av Burgund, far till Portugals första kung, Alfonso I, grundade landets första administrativa län; det var här, Alfonso I föddes, och det var här, i närheten av staden, som slaget om São Mamede utkämpades i juni 1128, ett slag, som fick enorm betydelse för grundläggandet av det portugisiska kungadömet och den portugisiska nationen.

Staden rymmer bland annat en medeltida borg, som har byggts på platsen för den första fästningen från 1000-talet. Den vackra och historiskt välbärgade stadskärnan kom med på UNESCO´s världsarvslista 2001 över kulturella världsarv och blev 2012 utnämnd till Europas kulturstad.

Mat och dryck

Bacalhau

Den kanske mest kända portugisiska maträtten, bacalhau, har i flera århundraden funnits i de flesta latinska länder, häribland Spanien och Italien, och har faktiskt också haft en nordisk motsvarighet genom den norska lutfiskrätten, bakalao, men rätten har uppnått sitt globala rykte i Portugal – och det sägs, att rätten ursprungligen kommer härifrån.

Det hävdas alltså att rätten kan spåras helt tillbaka till Portugals epok som sjöimperium, då saltning och torkning av fisk blev en viktig del av det portugisiska köket i förbindelse med de långa transatlantiska seglatserna till nya kolonier. Den bästa typen av torsk, till rätten, fann portugiserna emellertid norrut, vilket ledde till att Kristiansund i Norge senare blev en viktig handelsstad för portugisiska fiskhandlare.

Bacalhau, som rätt och slätt betyder torsk på portugisiska, består vanligtvis av saltad och torkad torsk, potatis, lök, tomater och oliver, men receptet varierar från region till region, och ofta också från stad till stad – och det sägs ofta i Portugal, att det finns lika många sätt att tillaga bacalhau på, som det finns dagar på året.

Sardinhas Assadas

Sardinhas Assadas, eller grillade sardiner på svenska, är en annan av Portugals mycket populära rätter. Rätten, som sägs ha uppstått i området omkring Lissabon och Vale do Tejo, är lika enkel som den är populär, eftersom den består av sardiner, som grillar på svag värme, saltas med grovt havssalt, ett stänk citron på, och så serveras de med bakade potatisar, stekt röd paprika, vitt bröd och ett gott vinho verde.

Cozido à portuguesa

Cozido a portuguesa, som sägs ha uppstått i de två norra Beirasregionerna (Beiras Litoral och Beiras Interior), är en sund gryträtt bestående – i olika grad – av nötkött, griskött (oftast fläsk), kalvkött, kyckling, rökta korvar och blodkorv, som tillagas tillsammans med kål, morötter, rovor, bönor, potatis och ris.

Tillagningen och ingredienserna varierar dock även i detta tillfälle markant från region till region och ofta ingår en typ av kött i en region, men inte i en annan, vilket gör att det är sällan, som alla ovan nämnda köttsorter ingår i rätten samtidigt.

Vanligtvis äter man rätten tillsammans med ett gott portugisiskt rödvin.

Caldo Verde

Den portugisiska soppan caldo verde, som betyder grön buljong, kanske inte, för en utlänning, ger intryck av att vara ett av de mest uppseendeväckande inslagen i portugisisk gastronomi, men faktum är, att denna enkla och spartanska soppa tog sin in på listan över ”sju kulinariska underverk” i det portugisiska köket vid en nationell omröstning 2011.

Soppan, som sägs härstamma från Entre Douro e Minho-regionen i den nordvästra delen av Portugal, består av grönkål, potatis, vitlök, olivolja, salt och ibland kött.

Den äts ofta tillsammans med skivor av chouriço-korv och broa-bröd.

Information

Regioner

Av olika historiska orsaker har det inte existerat en överenskommelse om identitet och gränserna för de portugisiska regioner och än idag finns det ett otal – ofta motsägelsesfulla – tolkningar av, vilka regioner, som finns i Portugal och var gränserna går, till och med bland portugiserna själva.

1998 försökte den dåvarande portugisiska regeringen att identifiera de portugisiska regionerna, vilket resulterade i en förordning, kallad förordning 18/98, som utsåg 8 administrativa regioner på det portugisiska fastlandet och 2 autonoma regioner utanför det portugisiska fastlandet. De åtta administrativa regionerna på fastlandet var Alentejo, Algarve, Lissabon e Setubal, Estremadura e Ribatejo, Beira Litoral, Beira Interior, Entre Douro e Minho og Tras-os-Montes e Alto Douro. De två autonoma regionerna var de atlantiska ögrupperna Madeira och Azorerna, som har haft regionalt självstyre sedan 1978.

Förslaget blev dock nedröstat med hela 63% av rösterna och istället infördes 2002 sju regioner, som ursprungligt hade utarbetats av Europakommissionen i förbindelse med EU´s fördelning av medel från de så kallade strukturfonderna 1998 (det så kallade NUTS-systemet). De sju regionerna enligt detta klassificeringssystem är Norte, Centro, Lissabon, Alentejo, Algarve, Azorerne och Algarve.

Klimat och väder

Portugal har ett av de varmaste klimat i Europa med mellan 2500 och 3200 soltimmar om året, vilket motsvarar ett genomsnitt på mellan 4 och 6 timmar om vintern och mellan 10 och 12 timmar om sommaren; flest i den södra och sydöstra delen av landet; minst i den nordvästliga delen av landet.

På det portugisiska fastlandet är det huvudsakligen medelhavsklimat – i mindre utsträckning stäppklimat – medan klimatet ute på de två atlantiska ögrupperna, Azorerna och Madeira, har övervägande subtropiskt klimat. Men även här varierar klimatet en del allt efter vilken ö, man befinner sig på, och var på ön. Här finns således också stäppklimat, ökenklimat och medelhavsklimat.

Där det faller mest regn i Portugal, är på ön Pico, i ögruppen Azorerna, medan det mest snötäckta stället i Portugal är den inre och norra delen av landet, omkring Vila Real, Bragança, Viseu och Guarda.

Natur

Portugal besitter en ytterst mångfaldig och rik natur, som sträcker sig från höga berg, varma källor och vulkanisk mark på de två atlantiska öar Madeira och Azorerna till fastlandets storslagna blandning av korklundar, klippfyllda sandstränder, öde slätter, täta, lövrika skogar, frodiga dalar med vinodlingar, snötäckta bergstoppar och oändliga veteodlingar – och en lång rad unika naturparker.

Portugal har 1 nationalpark (Parque Nacional), som är Parque Nacional da Peneda-Gerês i det nordvästra Portugal, 12 naturparker (Parque Natual), 9 naturreservat (Reserva Natural), 5 naturmonument (Monumento Natural) och sju skyddade landskap Paisagem Protegida).

Bland de mest attraktiva och populära naturområdena i Portugal finns Lagoa das 7 cidades (São Miguel, Azorerne), Paisagem Vulcânica do Pico (Pico, Azorerne); Floresta Laurissilva da Madeira (Madeira), Grutas de Mira de Aire (Midtportugal), Portinho da Arrábida (Lissabonområdet), och Ria Formosa (Algarve) – förutom den redan omtalade nationalparken Parque Nacional da Peneda-Gerês så klart.

Språk

Portugisiska, som är Portugals officiella språk, är ett romanskt språk, som sägs ha uppstått i området omkring Galicien (i dagens Spanien) och norra Portugal. Än idag finns det många gemensamma nämnare mellan galiciska och portugisiska. Det har hävdats, att portugisiska är en avgrening av latinet, som talades av de pre-romerska folkslagen på den iberiska halvön, såsom kelterna, ibererna och lusitanerna.

I takt med att det portugisiska sjöimperiets handelsmässiga och koloniala erövringar på 1500-talet började portugisiskan även att sprida sig till andra världsdelar. Portugisiska talas nu – i olika anpassade och modifierade versioner – på fyra olika kontinenter; störst är utbreddheten i Brasilien, där 184 miljoner människor talar den brasilianska versionen av portugisiska.

Förutom Brasilien är portugisiska också officiellt språk i Angola, Moçambique, Kap Verde, São Tomé och Príncipe, Guinea-Bissau, Ekvatorialguinea och Östtimor. Dessa länder utgör den så kallade Luso-sfären, Lusofonia på portugisiska, som är en beteckning för områden, där det talas portugisiska, och som kommer av namnet för det indoeuropeiska folkslaget, lusitanerna, som befolkade den iberiska halvön i en lång period före romernas ankomst (romerna omvandlade senare sitt territorium till en provins med namnet Lusitania). Moderna portugiser ser lusitanerna som sina förfäder.

I den nordöstra delen av Portugal talas dessutom mirandesiska av en mindre grupp portugiser (undersökningar visar att mellan 5000-7000 portugiser talar mirandesiska, som förstaspråk, och omkring 15.000 totalt, om man inkluderar dem, som har det som andraspråk). Mirandesiska är ett romanskt språk, som liknar asturianska och leonesiska (båda tillhörande dagens Spanien). Språket blev 1999 – av det portugisiska parlamentet – tilldelad status som co-officiellt regionalt språk, vid sidan av portugisiska.

Religion

Portugal är en sekulär stat, som har en formell separering av kyrka och stat; en åtskillnad, som redan fastställdes under den första portugisiska republiken (från 1910-1926) och återigen i den portugisiska konstitutionen 1976. Historiskt sett har katolicismen ändå spelat en betydande roll i Portugal, t.ex. i förbindelse med återerövringen och det första bildandet av en portugisisk nation med nationella utbildningscentrum, däribland det första universitetet; och sedan med sjöimperiets kolonisering av andra världsdelar på 1400-talet, där katolska missionärer utgjorde en viktig del av omvändelsen av befolkningen i de koloniserade områdena. Det var först i samband med de liberala och republikanska idéerna, som var upptakten till den första republiken i Portugal, som religionens officiella roll försvagades väsentligt i det portugisiska samhället.

Idag är portugiserna – precis som italienarna och spanjorerna – fortfarande till största del katoliker, även om den växande sekulariseringen av samhället, som pågår i andra delar av Europa, även pågår här. Omkring 80% av den portugisiska befolkningen uppfattar sig själva som katoliker enligt en undersökning från 2012, av dem är endast 18% aktiva katoliker, d.v.s. går på gudstjänster m.m. Detta är en minskning på hela 7% sedan 2001. I samma undersökning svarade 14,2%, att de var ikke-troende, vilket är en stigning på 6% sedan 2001.

Det råder dock ingen tvekan om, att katolicismen fortfarande spelar en stor roll i det portugisiska samhället på ett vardagligt plan, trots minskningen av antalet troende och antalet aktiva troende.

Valuta

Portugal använde sig av sin egen valuta, kallad escudo, ända till 1999, då landet anslöt sig till eurosamarbetet. Den egentliga övergången till eurosedlar och mynt, och escudons tillbakadragning som portugisisk valuta, skedde dock först 2002.

Officiella helgdagar

• 1 januari
• Påsk (som infaller olika) är veckodagarna tisdag, fredag och söndag helgdagar
• 1 maj
• 10 juni - Portugals nationaldag
• 14 juni
• 15 augusti
• 5 oktober - Den portugisiska republikens födelsedag
• 1 november
• 1 december - Portugals självständighetsdag
• 8 december
• 25 december

Observera, att Carnaval, Långfredag och Kristi lekamens högtid har skiftande datum.

Var också uppmärksam på dessa lokala helgdagar:
13 juni: St. Antoniusdag i Lissabon
24 juni: Johannes Döpare i Porto