Mer om San Gimignano

Ardinghelli och Salvucci hade kämpat nästan konstant under 100 år - den enda tidpunkt som byn var enad, var under krig med andra byar - men det blev den Svarta Döden, som skulle sätta stopp för stadens glansperiod.

I löpet av några dagar under 1348 dog halvdelen av stadens befolkning, och pilgrimsfärden fick ett plötsligt slut, all livskraft försvann från staden. Under intensiv debatt antog stadsrådet till slut Ardinghelli förslag - att staden skulle söka skydd hos Florens. Adelns makt fick ett abrupt slut, varför också tornen här till skillnad från alla andra städer var aristokratin utgjorde en fara för stadsstyret, revs ner. Många av tornen förföll eller byggdes in i husen, men en stor del blev kvar. En annan orsak till att tornen blev kvar var att San Gimignano gled ner i ekonomiskt dödvatten. Staden blev ett glömt samhälle, varför vi också finner väldigt få byggnader från Rennässansen, och inga från senare perioder. Här handlar allt om medeltiden och åter medeltiden.

När vi går in i staden genom Porta San Goivanni (fr. 1262 som resten av stadsmuren), som är en av 5 stadsportar, möts vi av en lång rad spännande byggnader. Den första är San Francesco, ursprungligen en romansk kyrka, men idag omgjord till en vinkällare. Ett par hundra meter senare kommer vi igenom Arco dei Becci till Piazza della Cisterna, som har fått sitt namn efter den brunn från 1200-talet, som pryder dess mitt. Vi befinner oss i stadens absoluta centrum, var stadens mäktigaste familjer bodde.

Som granne ligger Piazza del Duomo, som inte har ändrat utseende sedan slutet av 1200-talet, var stadens viktigasteoffentliga byggnader ligger. Ovanför det som en gång var domkyrkan, hittar vi Palazzo del Podestá med tornet "la Rognosa" på 51 m. Till vänster om "domkyrkan" finns Palazzolo del Popolo med sitt Torre Grossa på 54 m. På detta torg finner man också ett museum, som tar verkligt lång tid att besöka, så frågan är om man inte hellre lägger den tiden på att besöka resten av staden.

"Domkyrkan" eller rättare sagt stiftkyrkan då San Gimignao inte längre är ett biskops-säte, är verkligen värd ett besök. Kyrkan är från 1148, men har löpande byggts ut, ända fram till 1460. Utifrån verkar den ödmjuk, ja nästan ful, men så snart man har kommit in i den (mot betalning) så möts man av rikt utsmyckade kalkmålningar. På hela den vänstra sidan kan vi till exempel se en serie av framställningar från episoder från Gamla Testamentet.

Efter "domkyrkan" ställs man inför ett val. Antingen går man upp till La Rocca, ruinen efter en högt belägen borg som fiorentinarna lät uppföra för lokalbefolkningens pengar. Eller så fortsätter man till den andra änden av staden för att se kyrkan Sant’Agostino. Kyrkan från 1280-98 är i sig själv definitivt värt ett besök, men ännu präktigare är den stora målningen av Benozzo Gozzoli (1464-65) som dess kapell bakom altaret pryds av. Dessutom smyckas kyrkan av andra kalkmålningar från före Rennässansen, och dess klostergård är en fridfull oas.

Faktum är att bara turen till kyrkan är en upplevelse i sig, i alla fall om man går längs med Via San Matteo, en av stadens präktigaste gator, som kantas av åtskilliga hus från Medeltiden, bland andra den romanska kyrkan San Matteo (1200-talet). Ovan för Sant’Agostino ligger den lilla romanska San Pietro från 1100-talet, men den är normalt inte öppen.