Camaldoliklostret

Camaldoliklostret och eremitbostaden är belägna inne i Nationalparken Parco Nazionale delle Foreste Casentinesi med få kilometers avstånd och byn Camaldoli har uppstått omkring klostret.

Eremitbostaden, var munkarna bor när de önskar isolera sig fullständigt, är omgiven av en mur och inne i gården finner man i en gästflygel stiftaren Skt. Romualdos cell, samt kyrkan med verk av Vasari. Munkarna idag lever i deras celler avskilda från besöksområderna. På klostret ses förutom kyrkan även sjukhuset eller gästflygeln, det gamla apotek och laboratorium var munkarna framställde medicin av växter och rötter.

Historien bakom Camaldoliklostret börjar med Skt. Romualdo, som är benediktinermunk från Ravenna. Under en resa omkring år 1012 till klostret Badia di Santa Trinità, som är beläget på toppen av Pratomagno, gör han paus i en glänta inte långt från Appenninernas bergskam. Här fascineras han av skogens skönhet som härskar omkring honom. Inspirerad av denna konkreta möjlighet till att uppföra en tillflyktsort för pilgrimmarna och vägfarande som kommer till området, beslutar han sig för att uppföra en bostad i gläntan. Eremitbostaden invigdes år 1027, var Skt. Romualdo dör och år 1080 blir stiftelsen till munkorden. I slutet av 1100-talet uppstår det första kamaldolesiska nunnekloster på Rodolfos initiativ – Rodolfo är fjärde prior för Camaldoli. Sedan har båda riktningar utbrett sig till stora delar av Italien och världen.

Munkarna och skogen: I början av sin hundraåriga existens, har Camaldoli varit ett viktigt exempel på hur munkarnas drift bidrar till bevaring av miljön och utbredningen av miljövänlig hänsyn och värden. En omsorg som beror på grundarens första fascination av just precis skogen. Redan år 1080 samlar Rodolfo munkarnas dagliga och religiösa rutiner i det som kommer till att heta Codici Camaldolesi, som bl.a. framhäver flittig och varsam bevaring av skogarna utifrån en rad riktningslinjer för bra skogsbruk. År 1520 trycker man la Regola di Vita Eremitica (klosterregler för eremitlivet): som inte är tal om egentliga regler som ska disciplinera arbetet, men mest av allt är det en devise om att det naturligtvis är av kärlek till naturen och dess skapare att man bevarar och berikar skogarna.

Skogen och munkarnas omgång med arbetet i skogen är ofta ämne för förnyade regelsätt och omstruktureringar. År 1520 udkommer en bok som är tryckt med de nyaste trätyper, just precis införda i klostrets tryckeri, som omhandlar Eremitlivets regelsätt som det gavs av Skt. Romualdo till Camaldolimunkarna. Det är tal om den första lagstiftning som anses som fullkomligt sammanhängande och den framlägger ännu en gång skogen som en integrerad del av munkarnas liv och klosterregelsätt. Skogen är livsviktig för munkarna; de bevarar skogen som bevarar dem. Munkarna ger skogen liv och bevarar dess biodiversitet och å andra sidan bevarar skogen munkarnas stillhet – den stillhet som de hade vitalt behov för, för att kunna lyssna till deras gud.

Camaldoli idag: Camaldoli har utövat och utövar ännu en funktion som brobyggare mellan de olika klostertraditionerna i öst och väst och är mötesplats för en bred dialog mellan judendomen, islam, hinduismen och buddhismen, samt mellan män och kvinnor som inte tillhör någon religion, så länge det är människor som ärligt söker något inom sig. Camaldoli är idag ett gästfritt center för dialog baserad på Skt. Romualdos ursprungliga inspiration.

Omkring klostret finner man ännu den väldigt välsedda vita gran som en gång hade ett stort ekonomiskt värde för munkarna, samtidigt med att den var symbol på visdom och höjd inom meditation.